marimel

Jag såg ett program på tv igår som gjorde mig lite deppig. Det handla om gamla människor som får sin mat levererad i plastaskar varje vecka. Dom får alltså 7 dagars ranson mat på en gång som dom ska värma i micron varje dag. Sen sitter dom där och stirrar och äter sin mat i den tystaste tystnaden som går att hitta. När man tänker efter är dessa människor som levt ett helt liv fyllt av liv, rörelse, skratt och omtanke för att sedan bli bortglömda med sina små plastaskar som någon finnig hemtjänst 20-something-åring slänger till dom i all hast.

Jag fick sådan stor lust att leta upp en gamling i min byggnad och laga något riktigt gott och bjuda på. Jag skulle sätta mig ner och verkligen prata med denne och ge den så mycket omtanke och värme så den inte skulle känna sig bortglömd.

Tänk om det var min mamma som åt plastmat ensam i en kall lägenhet någonstans? Jag tänker på hur mycket mat jag slänger, och hur mycket mat jag lagar och hur mycket tid jag dräller på att inte göra någonting. Tänk om man kunde på något sätt uttnyttja och ge av den tiden?

När jag ringde och prata med mamma efter det och berätta om vad jag tänkte på sa hon: Men Mariana, jag tror inte dom skulle öppna dörren. Du vet hur misstänksamma gamlingar är.

Då blev jag istället arg på dom.

Det är lättare så, att bli arg istället för att bli ledsen. Då kan man skylla ifrån sig.