Verklighetens Robinson
Man söker spänning och adrenalinkickar i värstvärlden. Man söker det så mycket att man har börjat fabricera egna. Inget går upp mot att försöka kämpa för sin överlevnad som en kick. Robinson, den första reality såpan där man får rösta ut sina medtävlande.
Där kämpade man utan mat och krafter helt i onödan, när man egentligen kunde suttit hemma och ätit kanelbulle och blivit en. Men det här var spännande tyckte svensson och levde sig in i hur det kunde vara att vara hungrig afrikan.
Hur är det med dom som inte kan välja att åka hem? Dom som gärna skulle vilja byta plats med svensson?
Jag talar om flyktingbarn. Flyktingbarn som kommer till sverige och lever sin egen variant av låtsasvärld innan dom röstas ut. Denna låtsasvärld består av varmt kranvatten, en mjuk säng och en mål mat 3 gånger om dagen. Och kanske lite chips.
Jag står där och kollar när dom tar farväl av sina vänner. Kramas och gråter som i alla andra realityshows. men detta är på riktigt. Det är riktigt sorg. Dom ska tillbaka hem nu, hem till flugor, hunger och ångest.
Det är en enkel tillvaro vi lever i i väst. Vi kan äta vad vi vill, klä oss hur vi vill och gå på toa hur vi vill. Kan vi sluta ta det för givet och hela tiden sukta efter mer?
Om vi nu är så kåta på adrenalinkickar, kan inte dom som söker till robinson åka till afrika och hjälpa till, det behövs biståndsarbetare. How about that? Då blir det ett rättvist utbyte, svensson får spänning och afrika får hjälp.
Där kämpade man utan mat och krafter helt i onödan, när man egentligen kunde suttit hemma och ätit kanelbulle och blivit en. Men det här var spännande tyckte svensson och levde sig in i hur det kunde vara att vara hungrig afrikan.
Hur är det med dom som inte kan välja att åka hem? Dom som gärna skulle vilja byta plats med svensson?
Jag talar om flyktingbarn. Flyktingbarn som kommer till sverige och lever sin egen variant av låtsasvärld innan dom röstas ut. Denna låtsasvärld består av varmt kranvatten, en mjuk säng och en mål mat 3 gånger om dagen. Och kanske lite chips.
Jag står där och kollar när dom tar farväl av sina vänner. Kramas och gråter som i alla andra realityshows. men detta är på riktigt. Det är riktigt sorg. Dom ska tillbaka hem nu, hem till flugor, hunger och ångest.
Det är en enkel tillvaro vi lever i i väst. Vi kan äta vad vi vill, klä oss hur vi vill och gå på toa hur vi vill. Kan vi sluta ta det för givet och hela tiden sukta efter mer?
Om vi nu är så kåta på adrenalinkickar, kan inte dom som söker till robinson åka till afrika och hjälpa till, det behövs biståndsarbetare. How about that? Då blir det ett rättvist utbyte, svensson får spänning och afrika får hjälp.
