marimel

I och med den här bloggen lär jag ju döda dess mening, men jag har hittat den. Om man träffar en gammal bekant man inte har så mycket att säga till och den tråkar ut en i en kvart så finns lösningen på armlängds avstånd.
 " Du jag måste dra men vi hörs på Facebook"

Sen är kvällen räddad och man slipper fråga en massa jobbiga " aha och vad pluggar du nu, vart bor du?"

Min mamma har nu informerat mig om hur man raggar i Syrien. Så här går det till:

Start : Ta på dig något fint och gå och ställ dig utanför huset, väl vid porten tar du fram nötterna och börjar skala. Se lagom upptagen ut så att männen inte tror att DU spanar. Det är dom som ska se dig inte tvärtom.

Halvlek: När väl en man har valt ut dig så ska du inte se för intresserad ut för då kan han tro att du är intresserad av alla som visar intresse, lek gärna blyg och rodna lite.

Mål: När han väl kommer fram till dig och börjar prata, kommer din bror fram från bakom dörren och slår honom blodig med ett baseboll trä för att han förstört din heder. Om han nu är man kommer han tillbaka och ber om din hand.

(Tillägnad Sara å mig)

Man kan ju iallafall alltid ha roligt med ortsbefolkningen....

Dom dagar det går dåligt på bloggen och jag inte skriver så brukar jag fortfarande ha ett fan. Jag brukar glädjas åt det fanet. Men nu fick jag reda på att det fanet är jag vid närmare eftertanke. Men det var länge sen nu är det bättre tider, men jag vet iallafall när dom svårare tiderna kommer igen har jag åtminstone ett fan.

De flesta som åker till mellanöstern brukar ha en skräck för dom lite påträngande männen. Så är det inte i mitt fall. Jag har lite problem på andra håll. Jag har lite problem med dom påträngande kvinnorna.

Dom är som änglar först när man träffar dom ända tills dom får chansen. Chansen att låsa in dig i ett rum och tvingar dig att kommentera och ge komplimanger om hennes fina slingor á la skunk och hennes ljuva läppenna i färgen mörkbrunt. Sen kommer det: " Vad får ni göra där borta? Har du kysst någon? Har du tagit på en snopp?" Jag är mycket rädd för dom här kvinnorna... Jag känner mig våldtagen när jag väl blir tillåten att kliva ut ur rummet.

Det ska bli jättekul att åka till Syrien.

Varje gång jag går in på Facebook eller MSN har folk kryptiska meddelanden. Dessa meddelanden irriterar mig. Har folk blivit så offentliga att dom gärna avslöjar allt om deras känsloliv? Tror dom folk orkar bry sig varför det t ex står " Life is like a box of choclate"? Eller " You dont know what u got until its gone". Behåll insikten för er själva, man kan lika gärna köpa en ordspråks bok och läsa alla uttrycken. Ring en kompis och berätta men måste hela världen veta vad som trycker en?

Det är så fucking läskigt att jag kan genom Facebook få reda på att någon har fått ett brustet hjärta, blivit singel eller gift sig. Total kontroll över människors liv.

Jag provade att sätta ut en sån där grej idag men kände mig obekväm och naken och tog bort den efter 5 min.

Det är en fri värld men det irriterar mig att folk blivit så oprivata, ännu ett tecken på att personlig integritet i denna värld har sjunkit i värde. Har vi alla gått in i BIg Brother huset utan att veta om det?

"Marimel is out for a walk... ( added 5 min ago )"

Jag var och shoppa igår inför resan till Damaskus. Jag köpte inte lätta fina sommarkläder som man ska göra när man åker till ett land där 35 grader är svalt. Utan den här gången bestod shoppingen utav fina stora kläder som inte visa tuttar eller kurvor av något slag. Så jag bestämde mig för att köra på kinesiska-risfält-arbetar looken. Jag har hört att det inte är sexigt någonstans. Men ändå får jag liksom sticka ut ur mängden, som ett fashion-statment. Palla se ut som alla andra araber. Om ni åker till Syrien om 2 år och ni upptäcker att alla klär sig som kinesiska bönder så var det jag som gjorde det först.

Idag höll jag inte på att krocka! ....nästan, ända fram tills att jag var vid en rondell då höll en bil på att köra in i mig. Jag är så glad. Ända fram till den biten körde jag som Nightrider. 4 år har jag haft mitt körkort.

Jag har alltid gillat att kolla på VM och EM, det är mer än tradition än en sportentusiasm. Det är mysigt och man har speciella ritualer. En av ritualerna är att jag glömmer offside regeln varje gång och någon får oftast snällt förklara den för mig. Jag brukar se till att det inte är samma person dock vid risk för dumförklaringar. Who can blame me, jag menar jag kollar på fotboll vartannat år.

Den bästa känslan är ändå när man sitter ute och det är varm sommarkväll man dricker öl och skriker till vid rätt tidpunkt. Det är just det jag har lite svårt för. Rätt tidpunkt. Första matchen är som en liten repetition för mig, jag måste sitta med någon som kan och som jag inte skäms för. Den här gången var min första match Sverige-Grekland matchen. Snubben som satt brevid började snällt förklara offside-regeln... Sen började jag tycka synd om honom för allt efter det var som jeopardy. Varje gång han skrek var han tvungen att förklara varför. Ibland tror jag han höll sig för att skrika för att slippa förklara sig...

Det hela kändes som när jag var liten och var i kyrkan och man hela tiden undrade vad alla ritualer var till för och när man ska göra korstecknet och när man ska be Fader vår. Men då hade jag mamma och luta mig på. I och för sig så tröttna hon på mina frågor och bad mig be Fader vår hela tiden istället. Så jag gjorde det i tre timmar varje söndag... jag kan den ganska bra nu...

Just när man som tjej sitter med sina vänner och pekar ut varenda fel på kroppen och suger åt sig av alla komplimanger man får av sina vänner som känner sig tvugna att säga något snällt, kom jag att tänka på om det
någonsin är någon vän som pekar ut felen. Varför ens gnälla om något som man vet den mittemot aldrig kommer hålla med och säga : Fan du har rätt din röv ser ut att behöva en skottkärra bakom!

Så tänk om man istället skulle börja peka ut sina bra kroppsdelar: " Shit kolla vilka heta lår jag har"
Jag undrar vad som skulle hända då? Jag undrar om man skulle få lite konstruktiv kritik som t ex: " Ap ap ap, visst dina lår är heta men vad ska du göra åt snoken egentligen..."

Tål att tänkas på...

Seriöst, hur otrevlig och lat får man vara som butiksbiträde? Jag var inne på Gina Tricot och kollade på en jacka som inte fanns i min storlek. Gick fram till kassan och undrade om hon kunde ringa till en annan butik och fråga. Hon tittade på telefonen och tänkte precis plocka upp den när hon hejdade sig i sista ögonblicket. Hennes ansikte sken upp och hon började le. Så säger djävulen: "Nej förresten det kan jag inte alls göra för tänk om alla kunder skulle vilja att jag ringde. Då skulle jag stå här och ringa hela dagarna. Du kan få numret dit så kan du ringa själv."

Varpå jag svarade: "Nej tack, jag vill inte ha jackan längre och du är ful."

Allt det här hade lätt kunnat undvikas om alla bara gjorde sitt bästa för att ge varandra positiv energi. Kolla varuhus i New York där gör dom sitt yttersta för att få en att känna sig välkommen. Där anställer dom personal som hälsar och frågar hur man mår. Jag fick lära mig efter 5:e affären att jag inte behöver fråga tillbaka ...

Människor i stockholm har intagit en försvarsposition där allt handlar om att inte bli trampad på, så för att undvika detta är dom på krigstigen hela tiden. Ryter ifrån så fort en fluga flyger förbi. Shit vad energi det går åt för att leva på detta vis. Tänk om man omvandla denna energi till bra saker, solen skulle skina konstant typ...

Good vibrations to ya'll out there :-)

Jag var ute igår en runda och upptäckte hur vuxen jag har blivit! Spenderade en helkväll igår med att tänka tillbaka på gymnasiet och hur jobbigt kul det var. Det var jobbigt för att man var lite osäker och inte visste vilken "grupp" man tillhörde men eftersom jag var en allätare lät jag dom komma till mig, jag gillade inte att placeras i fack. Men enligt en av backslick-boysen hade dom placerat mig i estet tjejgänget. Helt  fucking amazing för jag trodde inte att dom visste att jag existerade. Jag snackade aldrig med dom och jag hade placerat dom i känslokalla blondin facket. Helt plötsligt igår krossa dom min inställning om att dom var töntar för en av killarna berätta att han alltid sett upp till mig eftersom jag var down to earth.  Jag vet inte om allt det här var bullshit fyllesnack men det fick mig att inse hur otroligt ytliga och barnsliga vi var på den tiden, för det enda jag såg när jag tittade på den killen när jag var 17 var snobb, backslick, wannabe-stureplan. Men nu stod han där och var plain-joe och nästan var ångerfylld för sina ungdomliga synder som vi alla har begått...