marimel

När jag var yngre var jag helt besatt av mode och märken. Till den grad att jag kunde allt om varenda litet couture märke som fanns därute. Besattheten var så hög att jag fejka mitt syntest hos optikern för att jag ville ha ett par Armanibågar. 3500 spänn kostade min besatthet och jag var så lycklig. Jag gick omkring med starka glas och inbillade mig att hela världen kretsade kring mig och mina Armanis. Jag var då 14. Hade jag känt mig själv då hade jag örfilat upp mig själv och kastat mig i en papperskorg. Men som sagt, jag var 14... Man kan säga att puberteten var en ursäkt till mitt konstiga beteende men vad har dagens mode-elit för ursäkt när dom kommer med konstiga idéer som att glasögon är på modet??

Jag och några vänner satt och disskuterade hur löjligt det såg ut med människor med glasögon utan glas. Hur tar man dom på allvar? Om det händer något sorgligt tar dom av sig glasögonen för att torka tårarna eller stoppar dom bara servetten rakt igenom?  Det är såndana frågor som kretsar omkring i mitt huvud.

http://www.aftonbladet.se/sofismode/article3099340.ab