marimel

Jag såg en dokumentär igår om några infödingar från någon Stilla havs ö som aldrig varit i någon större civilisation. De skulle resa till Storbrittannien och får lära sig a thing or two. Ju mer jag titta på dokumentären ju mer upptäckte jag att dom hade mer saker att lära oss. Visst man garva när man såg hur en av dom åt smör med en sked för att han trodde att det var en del av måltiden, men annars så var det inte mer än det praktiska sakerna som var så roligt. Dom här människorna kommer från en värld där allt är naturligt och inga baktankar finns,  varken för att vara tjäna på det ekonomiskt eller politiskt.

Det lever nakna med naturen och för naturen. Så står plötsligt någon man i kostym och skrattar åt dom bara för bristen av maktgalenskap... Männen fällde de djupaste kommentarerna någonsin medans den "vita mannen" skrattade bort dom som man skrattar åt barn. Den " vita mannen" har enligt sig själv ett visst övertag i denna självdestruktiva värld där utbrändhet och stress är lika vanligt som en förkylning. Vem är det som utvecklas egentligen? Ska man inte utvecklas åt rätt håll?

Tanten i mig fällde en tår när infödingen sa: Vi är det lyckligaste folket på jorden. Allt det här känns så onaturligt. Jag skulle inte klara av att leva i en så artificiell värld.

Om vi kunde nöja oss med lite mindre, undrar hur många barn som skulle kunna få sin skål med ris på kväll?
Men nej nej, nu är det ju viktigare att tänka att det ska vara rutiga skjortor på mode, och jag har ju ingen :-(
Hur ska jag överleva hösten??




Undrar om det är rätt storlek åt dom?