marimel

När vi bodde i ghettot Navestad hade vi en granne. Det var en söt gammal tant utan några släktingar. Hon hade en svensk son som hälsade på endast på högtider enligt svensk sed. Denna Dagny var en underbar varelse på vardagar. Förutom dom dagar hennes hjärna snurrade ett extra varv inne i hennes huvud och gjorde henne lite vimsig.

Ibland kunde man hitta henne i trapphuset i nattlinne i färd med att leta efter sin lägenhet. Och ibland hittade hon hem. Till fel hem. Hem till oss.

Då plinga hon och insistera på att hon bodde där och att vi hade gjort inbrott i den. Min mamma besvarades dessa anklagelser med att leda henne in i vår lägenhet och ge henne lite mackor och en tour av huset. Där förklara mamma vilka rum som tillhörde vem.

Sedan leddes hon tillbaka in till sin egen lägenhet. Där brukade hon varje gång lika chockat säga: "Det där... det där är inte mina skor" Varvid mamma visade henne sovrummet som hon brukade känna igen. Sen insåg hon att hon var hemma.

Denna process skedde ca 1 gng i månaden.Det har ärrat mig för livet... det och våra narkomangrannar som brukade jaga varandra med knivar i trapporna och gubben som var pedofil... och den schizofrena kärringen med rött läppstift utkladdat i ansiktet som trodde hennes son Gabriel bodde i vår lägenhet.

Jag är livrädd varje gng plingklockan på dörren ringer...