marimel

Det finns någon charm med vissa gubbar. Jag vet inte vad det är och jag kan inte sätta fingret på det. Häromdagen klev jag in i en taxi och möttes av en grekisk gubbe på ca 60 bast som utstråla så mycket Man man bara kan utstråla. Han hade ett sätt som var lika nonchalant som omtänksamt. Sen kom det. Han började prata om livet. När en sådan gubbe pratar om livet kan man inget annat än att lyssna. Dom pratar med inlevelse, ironi, självdistans och själ.

I slutet av taxifärden ville jag bara krama honom och be honom vara min farfar. Eller så ville jag be honom gifta sig med en av kärringarna på Vi, alla vet ju att kärlek kan få den ledsnaste munnen att peka uppåt ;-) (eller hänga sig från taket... men det passar inte in i det här inlägget)